Enligt mig har det hänt en hel del under 00-talet för spelkulturen, och detta är alltså vad jag uppfattat som en del av de viktigaste spelen under nämnda tidsperiod.
2000 Deus Ex Fortfarande det enda i sitt slag, men spelet har påverkat, influerat samt satt standard för spelutvecklare under hela 00-talet med sin naturliga mix av genrer och att skapa illusionen av valfrihet, samt dess konsekvenser.
Baldurs Gate II: Shadows of Amn Det sista och bästa spelet i den västerländska rollspelsgenren som vi efter det inte skulle få återse förrän 2009, i och med Dragon Age: Origins.
2001 The Sims
Hjälpte till att göra dataspel mainstream och är skyldigt till att skapa flera generationer av idioter som hellre tar ut soporna och går till jobbet i dataspel än i verkligheten.
Grand Theft Auto 3 Satte standard för ”sandlåde-spelen” och influerar utvecklare världen över än idag.
Max Payne
Gjorde bullet-time till trend.
2002 Halo
Även fast Goldeneye 64 redan i viss mån hade gjort det innan visade Halo att förstapersonsskjutare på konsoler fungerar och fick det genomslag genren behövde.Personligen tycker jag Halo är skittråkigt men jag förstår vikten av dess betydelse.
Metroid Prime
Visade att det går att överföra gamla spelkoncept till den tredje dimensionen utan att de tappar i kvalitet och spelkänsla.
2003 Eve Online
Ähh, skitsamma… Inget vidare spelår.
2004 World of Warcraft
Genom att sno bitar av Ultima Online, Warhammer och Everquest och förbättra delarna satte Blizzard standarden för hur ett MMORPG bör vara och står fortfarande ohotat i kategorien med en trogen spelarbas större än sveriges befolkning. Förvandlade MMORPG-genren till mainstream.
Half-Life 2
Varför Half-Life är viktigt råder det delade meningar om. Det kan vara det naturliga implementerandet av konstant spelmässig variation, eller att det satte ragdollfysiken som standard i FPS genom ett välgjort utförande, ej tidigare skådat.
2005 God of War
Skapade ny standard för hur ett fightingspel bör vara, med nya ingredienser så som ”quick time events”, samt episka, majestätiska bossar och miljöer.
Guitar Hero
Genombrottet för musikspelen som förvandlade genren till mainstream. Lär er spela gitarr på riktigt snälla…
2006 Gears of War Visade hur ett bra Co-op-spel bör utföras och blev flaggskepp för nästa generationens konsoler.
2007 Mass Effect Gjorde definitionen av ordet rollspel aningen osäker samt gjorde genren mer lättillgänglig för gemene man och tillförde storfilmsartad produktion men bibehöll ändå spelarmässigt djup.
Team fortress 2
Den viktigaste, mest fulländade och roligaste FPS-multiplayerupplevelsen på PC sedan Counter-Strike (1999). Tyvärr halvdött på konsol på grund av Valves bristande engagemang.
2008 Braid (m.fl.) Indiegenren började blomstra igen med spel så som Braid, World of Goo, Crayon Physics, The Path, Darwinia, Audiosurf, Trials2m.fl. och visade oss igen att ett spel utan en astronomisk budget kan vara minst lika bra (år 2007+).
2009 Uncharted 2: Among Thieves
Egentligen inte ett dugg nyskapande utan visade mest bara hur ett filmisk, men ändock interaktivt äventyr bör utföras. Call of Duty: Modern Warfare 2
Viktigt på grund av försäljningssiffrorna, själv har jag ingen aning…
Batman: Arkham Asylum Visade oss att licensspel faktiskt kan vara jävligt bra för första gången.
Bubblare:
Brain Training, Wii Sports, Shenmue, Ico, Star Wars: Knights of the old republic, The Elder Scrolls: Oblivion, Call of Duty, Left 4 dead, Sam & Max: Season 1 & 2, Devil May Cry, Shadow of the Colossus m.fl.
Ang. Nintendo Entertainment system, Sega Master System m.m.
Eftersom vi åttiotalister har växt upp med och blivit formade av åttabitarskulturen kan det vara bra att ibland ta sig en stilla funderare och begrunda vad det var vi egentligen lärde oss då, när vi var som mest formbara och oskyldiga. Faktum är ju också att man lär sig mest när man har kul så dessa fakta är nog betydligt mer djupt rotade än andra fakta man lärde sig i skolan, som när till exempel slaget vid Lutzen utspelade sig eller vilken kung det egentligen var som blev ”fraggad” på en maskeradbal av någon typ som hette Anckarström (Märklig stavning f.ö.). Nåväl, detta är lite samlad kunskap vi som spelade flitigt besitter…
Vi vet nämligen med allra största säkerhet att:
- Om man ska slå ihjäl någon men saknar lämpligt tillhygge kan man i princip alltid hoppa på denne från en högre höjd. (Massa plattformspel)
- Man blir inte hög av att ta svamp, man blir högre. (Super Mario Bros)
- Välj aldrig tidningsbud som yrke. (Paperboy)
- Man kan gå på regnbågar och hoppa på bubblor och fortfarande vara heterosexuell. (Bubble Bobble & Rainbow Island)
- Om man matar paddor med godis kan man klä sig i deras skinn. (Little Nemo: the Dream Master)
- Det är fysiskt omöjligt att hoppa i trappor (Castlevania)
- Flaskor med rödtjut är hälsodryck. (Massvis med spel)
- Om du ser vandrande äggplantor med mantel betyder det att du har problem. (Kid Icarus)
- Du kan blåsa upp folk du inte tycker om tills de sprängs enbart med hjälp av en cykelpump. (Dig Dug)
- Pistolkulor biter inte på hundar. (Duck Hunt)
- Om man slår ihjäl folk får man nästan alltid pengar. (The Legend of Zelda)
- Med en schysst käpp kan man bli miljonär. (Ducktales)
- Studsande tomater är inte bra för hälsan. (Gremlins 2)
- Tvåsamhet leder nästan alltid till en för tidig död. (Chip & Dale m.fl.)
- Vanlig klädsel för isbjörnar är rosa badbyxor och solbrillor. (Ice Climber)
- Odödlighet kan diskuteras, men man kan i alla fall återfödas flera gånger (beroende på hur många svampar man fångat) på samma plats som man dog på. Och tar de eventuellt slut så finns alltid möjligheten att välja ”continue” några gånger innan det är dags att möta sin skapare för evigt (i stort sett alla spel)
- Om man blir påsprungen av läbbiga monster så tenderar dem att i första hand slita av en kläderna, inte döda en (Ghost n´Goblins)
- Såpbubblor är ypperligt lämpliga att infånga eventuella opponenter i (Bubble Bobble)
- Har du väl lyckats ta dig förbi chefen (Koopa) så kommer han inte vända sig om utan du kan i lugn och ro sänka fanskapet (Super Mario)
- Tvättbjörnar KAN flyga (Super Mario Bros 3)
- Glöm Abel och Kain, brödramord ÄR legitimt och uppmuntras till och med (Mario Bros, Chip & Dale: Rescue Rangers mfl)
- Om du dödar eventuella fiender så är risken stor att de förvandlas till pengar eller magiska föremål. Försök döda alla du ser. (alla spel)
- Om du tar livet av ett slotts herre så förvandlas han inte bara till en fräsig trollstav, hans slott faller i bitar också (Super Mario bros 3)
- Krukväxter är inte ovanliga i naturen, och dem är alltid dödliga (Super Mario-serien)
- Du har alltid obegränsat med ammo till din pistol, i alla fall den pistol du började med (Metroid, Probotector, Sirius, Mega- Man m m)
- I slagsmål har din motståndare bara en taktik, och om du genomskådar den kommer han inte att ändra den. Slå på! (Punch-out mfl)
-Flaggstänger ger poäng. Massor med poäng. Trots att poängen inte fyller någon som helst funktion. Förutom fyrverkerier (Super Mario)
- Vatten dödar, snabbt och skoningslöst (ett flertal spel)
Utvecklaren Naughty Dog är för tillfället en av de mest heta namnen inom dataspelskulturen just nu i och med jättesuccén Uncharted 2: Among Thieves, som rosats och hyllats av kritiker världen över samt även erhålligt ett flertal priser. Vad gemene man inte vet är att Naughty Dog har funnits ända sedan år 1986 och sedan dess lyckats skapa en del spel de förmodligen är en aning mindre stolta för. Ett av de spelen jag syftar på är det isometriska rollspelet Rings of Power (utgivet 1991) till Genesis/Sega Mega Drive. Det hela rör sig om en ung trollkarl vid namn Buc som på typiskt fantasymanér ska rädda världen typ, eller något och samla ihop 11 ringar av någon anledning som jag för länge sedan förträngt. So far, so good… Detta spel plågar dock mig fortfarande i mina drömmar och har ställt till med en del tandagnisslan och ångest för alla som har råkat utsättas för det. Varför då då? undrar säkert ni oinsatta… Jo, det finns flera aktiva faktorer inblandade. Faktum är att jag tror inte någon har klarat det, någonsin (Har inte ens hittat någon när jag googlat). Som sagt så rör det sig om ett tidstypiskt, primitivt 16-bits (ser ut som 8-bit) rollspel, komplett med slumpstrider och tillhörande utforskande, dungeons, pussel, städer m.m. Dock så gick något snett vad gäller svårighetsgrad. Du kan till exempel börja spelet och efter en eller två sekunder kan en drake eller en extremt stark fiende ha slagit dig ända till ”game over-skärmen”. Detta upprepas gång på gång. Ibland dör du till och med utan att få en vettig förklaring på det hela. Dock kan det ibland gå kanske 5 minuter utan att du sett röken av en fiende bara för att därefter bli överrumplad av en veritabel armé. ”Game over-skärmen” är förmodligen något du kommer att tillbringa minst lika mycket tid med som resten av spelet. Vad jag menar med det här är att balanserad svårighet helt lyser med sin frånvaro. Detta gäller även spelets pussel och dungeons som både lyckas rubba allt vad logik heter och samtidigt även framstå som i princip omöjliga på grund av spelets otroligt sega spelkontroll. Det verkar faktiskt ibland som att även spelkontrollen är slumpgenererad då huvudpersonen ibland får för sig att stå still i flera sekunder bara för att därefter ta 15 steg till exempelvis vänster (Detta gäller även spelets menyer). Spelet rankas förmodligen minst ca 7-8 på topplistan över världens uslaste spelkontroller. Som ni förstår så ställer detta naturligtvis till med en hel del problem. Ett annat sådant är även att hitta rätt personer och information i städer och liknande. Ett otroligt stort antal NPC´s finns men väldigt få har något hjälpfullt eller vettigt att säga. De flesta häver mest ur sig skämt om folk i utvecklarteamet, citerar Black Sabbath-låten ”Paranoid” eller bara ren och skär rappakalja (”Roses are red, violets are blue”) så efter ett tag ger man upp hoppet om att någon faktiskt ska säga något matnyttigt av en slump och börjar systematiskt fråga ut varenda jävel tills fingrarna blöder. Totalt sett är det textboksdefinitionen av motsatsen till ”användarvänligt”.
Jag drar mig faktiskt inte för att påstå att Rings of Power är ett resultat av en ohelig sexuell förbindelse mellan Satan och Dr. Mengele, och då är jag snäll. I övrigt är det ett bra spel om man finner njutning i att skära sig i armarna och deklarera inkomstskatt samtidigt som man dricker urin. Nu har jag i och för sig inte spelat spelet på många år och måste påpeka att det är så här jag kommer ihåg det, inte nödvändigtvis som det är.
I övrigt kan jag erkänna att jag bara fick tag i 9 ringar av 11…
På grund av en liten smärre alkoholrelaterad olycka har jag förpassats till min lägenhet i ungefär 6-7 veckor framåt (Jul & nyår inräknat). Detta förhindrar helt mina normala göromål och jag är i stort sett oförmögen att röra mig mer än ca 4 meter i taget. I övrigt är det mycket svårt att sova då benet värker något infernaliskt vilket ger mig en massa vaken tid. För att genomlida detta har jag införskaffat (och dammat av) en stor mängd spel för att fördriva tiden.
Tisdag:
Skrev ut mig själv från sjukhuset på grund av uttråkning trots att doktorn insisterade på att läget var mycket allvarligt och jag borde ligga kvar. Anlände mer eller mindre i ett stycke till min lägenhet efter en extremt ostadig bilfärd. Installerade Steam på min laptop och installerade en massa spel som fungerar på svagare datorer. Fick besök och hjälp med att göra lägenheten (och platsen runt den stationära datorn) handikappsäker.
Onsdag:
Ensam och sängliggandes med enstaka forcerade toabesök. Spelade igenom det underbara pusselspelet World of Goo igen. Saknar dock fortfarande en del OCD-flaggor men i övrigt måste jag nog inflika att det är på tok för lätt. Ge mig en uppföljare nu! Spelar därefter lite Crayon Physics Deluxe men blir uttråkad (och vansinning på musiken). Efter det införskaffar jag den nya Diablo-klonen Torchlight och kör min karaktär till level14. Blir inte klok på vad jag tycker om spelet och inte heller varför jag spelar det. Det hela känns en aning meningslöst, och av någon anledning så känner jag mig en smula idiotförklarad som spelare men det är lik förbannat svårt att sluta spela.
-Titta, ett monster *pang*. Plundra liket. Titta, ett till monster! *pang*. Plundra liket. Titta, tio monster! *pang*. Plundra liken. Fickorna fulla. Tillbaks till stan. Köp & sälj. *Var god repetera*. Nåväl, det är ju i alla fall inte fult eller tråkigt… Fast inte speciellt kul eller snyggt heller. Jag skulle kunna tänka mig att spelet förmodligen fyller sitt syfte mer på en monoton arbetsplats av typen kontorslandskap då vilja till att arbeta inte infinnes. Lite den funktionen som Ms/Röj eller patiens har alltså. Därefter blir det klassikern Broken Sword 2 (som jag aldrig har klarat helt) i någon timme tills jag fastnar och sedan det charmiga indie-äventyret Samorost 2 (igen) och blir även där vansinnig då jag verkar ha glömt en stor del och vägrar kolla upp lösningar på nätet. Spelar även lite Risk 2 och får tokstryk av datorn och sen tror jag att jag somnade en timme.
Torsdag:
Börjar stundtals ha lite mindre ont och kan i perioder sitta upp vid min stationära dator med benet uppstagat av soffkuddar. Installerar ett gäng spel från Steam.
Jag börjar med det polskutvecklade The Witcher (baserat på Andrzej Sapkowski´s fantasyböcker) och upptäcker snabbt att allt inte står rätt till vad gäller de engelska röstskådespelarnas insatser och beslutar mig därför att köra spelet på polska med undertexter. Det hela låter oerhört mycket bättre och det är först då som jag förstår hur trött jag egentligen är på det engelska språket. I övrigt verkar spelet faktiskt rätt hyggligt och hyfsat atmosfäriskt och känns inte alls lika generiskt och stereotypt som det faktiskt borde kännas. Spelar igenom den första timmens tutorials och ett antal quests efter det. Jag gillar det skarpt. Känns som att det ligger vissa fräscha ideér begravna här, men jag kan såklart ha fel än så länge. Därefter blir det svenskutvecklade Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena från numera sorgligt insomnade Starbreeze studios. Spelet ifråga är egentligen två spel i ett och innehåller Escape från Butcher bay från 2004 med uppdaterad grafik och det nyare Assault on Dark Athena från 2007. Jag har under åren hört mycket god kritik angående dessa spel och berömmet visar sig vara välbefogat. Vin Diesel brummar fram såna där gutturala dräpande kommentarer som bara han kan och känslan av att spela en av hans filmer infinner sig på ett behagligt och långt ifrån krystat sätt. Riddick är precis så brutal som man kunde vänta sig och på något sätt är det riktigt mysigt att gå och bryta nacken av vakter, sticka in skruvmejslar i folks ögon och allmänt bara smyga runt i skuggorna och ge upphov till odödliga oneliners. Det är enligt mig här Riddick kommer till sin rätt, inte på bioduken. Mycket godkänt och kompetent.
Sedan blir det några timmar med Borderlands och jag lyckas hitta rätt hyggliga medspelare, förutom en dansk som vägrar stänga av sin mikrofon samt tv så vi andra blir tvungna att lyssna på dansk television i ca förtio minuter. ”Håll din keft” dök upp i chattloggen ca 10 ggr. Därefter häller jag i mig smärtstillande och retirerar till sängen och startar om Braid från början men upptäcker att jag kommer ihåg de flesta pusslen och byter kort därefter till Broken Sword 2.
Fredag:
Jag har fortfarande rätt ont och det hela blir inte mycket bättre av att jag hittills bara sovit totalt 7 timmar sammanlagt denna vecka. Mitt allmänna tillstånd och verklighetsuppfattning börjar minst sagt bli grumlig och naggad i kanterna och jag upptäcker mig själv med att ”lagga” när jag gör enklare saker i lägenheten (gå på muggen, äta knäckebröd etc). Jag skriver en mental komihåglapp till mig själv om att ”chilla” ner med de morfinbaserade smärtstillande. Nå väl… Ger mig på Farcry 2 och det hela ser mycket lovande ut. Grafiken är superb och den afrikanska miljöskildringen känns otroligt välgjord komplett med zebror och djungel. Eftersom ”jag är så jävla tuff” så kör jag ju självklart på den hårdaste svårighetsgraden, detta får jag dock bittert äta upp då jag i mitt morfinbaserade och uttröttade tillstånd visar mig helt sakna reflexer och blir konstant ihjälskjuten stup i kvarten (varannan minut) av i princip alla jag träffar på, och om jag inte lyckas få en kula mellan ögonen så svimmar jag dessutom av malaria. Konstaterar ett bittert ”jag tar nog det där någon annan gång” och byter till ett spel som förmodligen är mer i mitt tempo; Rymdsimulatorn X3: The Reunion. Att sväva i rymden lite planlöst har alltid tilltalat mig på något sätt. Detta har inget att göra med Thomas Di Leva utan känns bara allmänt spännande och talar till barnsliga drömmar om att utforska nya världar och känslan av att världen är oändlig och likaså ett mysterium. Ett av mina favoritspel i genren är och kommer alltid vara det enorma Star Control 2 (1992) där man bekantade sig med utomjordingar, upptäckte nya planeter och solsystem, samlade naturresurser som man handlade med på olika planeter och handelsstationer och eventuellt hade en och en annan shootout med sina uppgraderade och pimpade rymdskepp (Star Control 2 finns f.ö. att ladda ner gratis nu). Skitsamma, åter till X3: The Reunion. Kontrollerna funkar inte. Ingen lösning finns på mitt problem på något forum någonstans på hela nätet ens efter ett stort antal googlingar och felsökningar. Installerar om det och testar ett tiotal möjliga lösningar. Det funkar inte. Nada. Ingen rymd för mig. Spelar The Witcher och Borderlands tills jag får besök framåt kvällen som stannar kvar över natten.
Lördag Har fortfarande sällskap och tittar förundrat på medans hon frenetiskt och envetet städar hela min lägenhet samt diskar och putsar fönster trots att hon inte ens blivit tillfrågad.
-Jag gör det för att jag tycker det är kul! säger hon glatt.
I svår chock och med utmanad verklighetsuppfattning sätter jag mig vid datorn när hon har begett sig. Dagens spel blir: The Witcher som fortfarande faktiskt är rätt hyggligt. Cronicles of Riddick: Assault on Dark Athena som även det håller hög fana ju längre in i det man kommer. I Borderlands ger jag mig på det nya DLC-paketet ”The Zombie Island of Doctor Ned” där de flörtar med Left 4 Dead på sitt eget vis. Europa Universalis 3 Dansken ska bort från jordens Y-y-y-ta men de svekfulla norrbaggarna insisterar på att göra uppror hela jäkla tiden vilket är ett extremt störande moment. Lite Team Fortress 2 då det för tillfället råder krig mellan Demomen och Soldiers. Saknar dock fortfarande reflexer på grund av tunga smärtstillande mediciner.
Framåt kvällen gör det för ont i benet för att sitta upp och jag blir sängliggandes och passar på att spela klart Sam & Max-episoden ”The night of the raving dead” som jag påbörjat vid tidigare tillfälle.
Så där ja… Nu har jag varvat det nysläppta spelet Borderlands två gånger. Nu är jag trött på hela grejen och om jag någonsin kommer att återvända till planeten Pandora igen kan bara tiden utvisa. Dock så hade jag rätt kul på resan.
Borderlands är ett spel som vid första anblick kan komma att påminna starkt om Fallout 3 med en grafisk serietidningsstil (”cel-shaded look”) och post-apokalyptisk stämning. Att förmoda att spelen påminner om varandra är dock totalt ”åt pipsvängen” (?) då Fallout 3 är ett djupt (någorlunda) rollspel förklätt till en shooter medan däremot Borderlands är raka motsatsen till djupt (grund?) och saknar i princip helt vettig story, handling och komplicerad atmosfär. Spelets ”överhufvudutvecklare” Randy Pitchford har redan från början när spelet låg i utvecklingsstadiet gjort klart för alla att smart story och dylikt bjäfs aldrig legat i fokus utan istället ren och skär primitiv spelglädje, ”som det var förr” alltså. I viss mån har de faktiskt lyckats. Det är rätt kul att hjärndött springa omkring med tre medspelare och skjuta på allt som rör sig och försöka sno åt sig alla häftiga vapen och prylar man snubblar över innan ens medspelare gör det. Det är Borderlands i ett nötskal; Skjut och samla prylar… Intelligens är inte alltid nödvändigt för att ha kul (I de flesta fall inte alls). Vissa jämförelser kan även göras mellan Borderlands och det gamla hederliga Diablo (1996), trots den markanta skillnaden i miljöval.
Spelet är uppbyggt i Unreal Engine 3 med allt vad det nu innebär (texturer som poppar in och ut, avgränsade mindre zoner m.m.), men framför allt så är det överlag jäkligt snyggt och flyter för det mesta rätt hyggligt utan en monster-burk (en bra dator).
Nästan varje område (zon) man kommer till har ett gäng nya quests (uppdrag) av typen: skjut den och den, samla x antal prylar eller aktivera en apparat. Skriven information och detaljer kring uppdragen lär man sig snabbt att ignorera då man inte behöver ha en IQ över 60 för att lyckats utföra de. Värt att poängtera igen: Detta är dock ingen brist.
När du sätter igång kan du välja mellan 4 stycken klasser: berserker, siren, soldier, och hunter. Dessa har olika färdigheter och allt eftersom du levlar upp kan du utveckla de förmågor du tycker passar ditt spelsätt på ett klassiskt rollspelsmanér. Karaktärsutvecklingen är inte speciellt avancerad men bidrar ändå till den totala spelupplevelsen.
Något som däremot kan dra ner upplevelsen är om du får för dig att spela spelet alena (ensam). Det är då som du verkligen känner av frånvaron av handling och djup. Detta rekommenderas alltså inte. Borderlands är en flerspelarupplevelse och bör spelas med vänner eller åtminstone med andra spelare (i brist på vänner i sann datanördsanda).
Att öppna portarna (”port forwarding”) så andra spelare kan komma in och spela med dig på din uppkoppling (”host a game”) kan visa sig vara en aning problematiskt om du sitter bakom en router men det finns ordentligt med väldokumenterad information samt guider på nätet angående hur man åtgärdar detta problem. Denna miss känns dock lite slarvig och borde inte få finnas i med en färdigutvecklad produkt.
En till brist värd att nämna är bilkörningen (ja, du kan köra bil i sann ”Mad Max-anda”) som inte känns lika ”tight” som resten av spelet då du hela tiden lyckas fastna i saker (kaktusar, metallbitar på marken och småsten) och stannar då upp helt. Detta kan kännas minst sagt lite irriterande men på det stora hela är det ändå oförskämt kul att brumma fram över slätterna och köra över insekter och banditer (tills bilen går sönder och man exploderar) så det sprutar blod och slem så det står härliga till (?).
Vad gäller ljud och musik är det så intetsägande att det knappt är värt att nämna. Det gör sitt jobb men inget mer. Detta gäller även spelets humor (eller försök till sådan) som känns lika subtil och raffinerad som en bajskorv i en brevlåda (en sådan kan ändock tjäna sitt syfte förutsatt att den befinner sig i just rätt persons brevlåda).
Överlag är Borderlands en solid produkt som faktiskt lyckas återskapa en stor del av den rena, oförfalskade spelglädjen som lyst med sin frånvaro på senare dagar då grafik och ljud må ha blivit bättre men spelen desto sämre (Ja, jag är en stofil). På något sätt vill jag likna själva spelet vid jävligt god skräpmat, varför får ni klura ut själva… Rekommenderas.
///A Film directed and animated by MUSCLEBEAVER///
MSLBVR 2008 (c)
This animation we did was planned and animated for the prologue of a documentary.
(That explains the absurd, unfinished seeming, ending.That is where the actual documentary starts…. )
The briefing was to show an evolution of computer games.
The documentary itself is about different people, based here in germany, showing their everyday life, and their addiction to the same specific, famous MMORPG (massive multiplayer online role playing game):”Wo..”
Every game character in this prologue was reinterpreted, redrawn (…one pixel at a time), and animated frame by frame.
Vad hände egentligen? Vi var som barn ständigt omgivna av pratbubblor och stilistiska onomatopoetiska ord som zack!!, ka-boom!!, pow, m.m samt diverse tecken med olika humörbetydelser.
Seriernas betydelse och närvaro i samhället är idag så gott som obefintlig. Från att vara den bondkomiska dagsstrippen i nyhetstidningar till att bli egna serietidningar, album, grafiska noveller och sedan under nittiotalet verkligen växa upp både på bredden och på djupet i form av s.k. vuxenserier, indieserier, undergroundserier, alternativserier m.m. och nästan bli en sorts finkultur. Några av uttrycksformens förnyare och stilbildare under sjuttio, åttio och nittiotalet bör nämnas vid namn. Alan Moore, Chris Claremont, Mike Diana, Robert Crumb, Peter Bagge, Art Spiegelman, Daniel Clowes, Neil Gaiman, Frank Miller, Garth Ennis, Grant Morrison m.m. (nu tänker jag sluta namedroppa innan det går överstyr trots att jag kan fortsätta i all evighet). Kanske ringer det en klocka för somliga. Vad finns nu i din lokala tidningsaffär? Förmodligen ett antal småbarnserier med medföljande tuggummi eller något av typen lysande rosa mojängleksak och några serier baserade på den senaste ”storfilms-videospel-actiongubbe-franchisen”, manga och självklart Åsa-Nisse (Vem fan är det som köper den i hemlighet eftersom den fortfarande finns?). Utöver det lyser mediet med sin frånvaro.
När jag var liten kom och försvann det nya serietidningar hela tiden varje månad. Titlar så som Plopp, Usagi Yojimbo, Tungmetall, Inferno, Cobra, Thriller, Svenska Serier, Maxx, Samurai, Mad, Pyton, Lasse O´Månsson´s Hjälp m.m. är bara exempel på hur stort utbudet var och hur annorlunda och avslappnad marknaden faktiskt var. Det gick ofta helt enkelt att profitera på en serietidning utan att man hade ett helt seriesyndikat i ryggen. Det var då.
Tre saker fick sedan förödande konsekvenser för den svenska seriemarknaden: Utbreddning av Kabel-tv, Internet samt Bonniers distributionsmonopol Tidsam som inleddes 1993 vilket helt omöjliggjorde mindre förlags kontakter, samarbete med utländska förlag samt deras ekonomiska möjligheter. Bonniers krossade systematiskt och effektivt all konkurrens i alla dess former för att nu vara den enda maktfaktorn i landet som kontrollerar vad vi ska läsa (och på senare dagar även vad vi ska titta på). En av de mest drabbade var Horst Schröder som stod bakom förlagen Medusa och Epix vilka var några av de mest bedydelsefulla för utgivningen vuxen- och alternativserier.
Horst Schröder driver för övrigt fortfarande Epix i liten skala som en webbshop men utan någon vidare profit. http://www.epix.se/catalog/ Värt att kika in på om man vill fynda.
Nu stoppar jag skrivandet här innan det går överstyr och konstaterar bara en aning vemodigt att jag saknar mina serier. Tack för ordet.
Den som aldrig spelade The Secret of Monkey island när det begav sig (1990) är förmodligen inte en komplett människa idag. Denna frustrerande kulturskatt var länge djupt rotad i mångas barndomsminnen och i princip alla som kommer ihåg det minns det med värme och kärlek. Detta trots att problemen var nästintill sadistiska och problemen ibland kunde upphöja definitionen ”ologisk” till en icke tidigare skådad nivå.
Denna typ av så kallade problemlösningsbaserad äventyrsspel hade sin storhetstid mellan 1987 (då spelet Maniac Mansion kom) och 1998 (Grim Fandango kom att bli det sista) för att därefter nästintill helt försvinna från spelmarknaden. Nu när åttiotalisterna väl har växt upp och det har börjat anses mer socialt accepterat att spela spel har en uppsjö av återutgivningar, remakes och dylikt har marknaden dock börjat blomstra igen med bland annat begåvade studior som Telltale Games som skapar nya spel av typen, dock ofta i kortare episodinriktade format (Sam & Max, Tales of Monkey island, Strong Bad, Wallace & Gromit, Bone m.m.).
När det gäller just The Secret of Monkey island: Special Edition (2009) så är det en komplett remake med ny handritad grafik i hd, röstskådespel, fullt orkestrerad musik och justeringar av gränssnittet samt ett nytt ”hint”-system. Första tanken som for igenom mitt huvud när jag hörde om det var att om någonting är dött och begravet ska man inte gräva upp det och återuppliva det. Det har ofta en tendens att lukta en smula illa. Jag blev dock glatt överraskad när jag fick chans att spela det. Det märks att de som varit inblandade i projektet brydde sig om originalet och har i princip bara gjort de justeringar som kan gagna det. Att äntligen få röstskådespel till replikerna blev faktiskt även det riktigt bra. Det låter precis som man föreställde sig att det skulle göra på den gamla goda tiden. Deras nytolkning av grafiken är smart och innovativ.
Man kommer ju gärna ihåg saker från förr på sättet det kändes när det begav sig och att återvända och upptäcka vilken föråldrad skröplig dynga det var kan ofta vara i form av en plågsam chock. Summan av kardemumman är i alla fall att det är precis så här man ska göra remakes. Det känns precis som om man spelar originalet fast man slipper den sura eftersmaken av föråldrad, pixelerad grafik och blippbloppigt midi-ljud. Det enda jag skulle kunna invända mot är dock att det ”förbättrade” gränssnittet inte var speciellt förbättrat utan en aning tvärtom, men det är ingen större skillnad. Det är en sann glädje att få återvända till Monkey Island i denna lysande tappning, vid det här laget har man ändå glömt bort lösningarna på hälften av problemen. För er som aldrig spelat det: -Köp köp köp!!! Slutsats: Monkey island lever igen.
Medan en generation av 80-talister pottränades nådde dåtidens datateknik fenomenala nya höjder. Det var i alla fall något som många tyckte då, när denna ”lilla” anordning intog den globala marknaden. Den prisades då i BusinessWeek magazine för att vara ”the fourth revolution in personal computing”. Inte illa eller hur?!?
Så när jag ramlade över den sådär en cirka 26 år senare på en relativt skabbig secondhand i Spånga för 40 spänn var det uppenbart att jag måste ha den. Erkänner att jag var fullkomligt novis på denna lilla säregna gynnare som jag höll i handen, men att estetiken hos den tilltalade mig, som mycket annat av 80-talet för övrigt gör. Likaledes, själva tanken roade mig, att få leka nutidsarkeolog och att jag här grävde fram ett av 80-talets flertaliga guldkorn…
Det tog mig några timmar att klura ut hur den fungerade med hjälp av Epsons egna supportsida . Okej, medger att den kanske på bild (och kanske även i verkligheten) ser ut som en smått förväxt miniräknare (en drygt 1,7 kilos miniräknare), men vad jag anser vara en mycket angenäm miniräknare vars bildskärm klarar av att visa fyra rader åt gången med 20 tecken på varje rad. Den är även utrustad med HELA 16 kilobyte minne, två processorer på vardera 600 kilohertz och något som jag lärt mig var ganska storslaget på den tiden; batteritid på hela 40 timmar. Under huven döljer sig även en liten matrisskrivare som kan skriva ut 17 tecken per sekund på ett papper som är 5,6 cm brett. Försöker härmed förklara varför jag inte längre enbart är tilltalad av estetiken hos denna lilla gynnare utan även tanken på att ha den som en ytterligare överflödig liten vän på vägen att fördriva tiden…
Så nu vet ni vad jag väljer att fördriva tiden med, jag är nutidsarkeologen med 80-talet som föremål för min lupp. Har ett helt decennium som skall studeras, analyseras och om det är intressent nog möjligtvis arkiveras här på autoexecute, för alla som jag har för mycket tid att fördriva. Ciao for now…
Under det ljuva åttiotalet hade en skräckfilmsgenrer som kallas ”Slasher” sin stora Gyllene era. Den började förvisso redan med italienska Ecologia del ditto (A bay of blood) 1971, och sedermera Tobe Hoopers The Texas Chainsaw Massacre (1974) samt John Carpenters Halloween (1978), de två sistnämnda var filmer som kom att bli stilbildande och satte standarden för hur genren skulle se ut.
Men det var på 80-talet som videon kom med alla de underbara bieffekter som därpå följde. Man började göra uppföljare på filmer som släpptes direkt på video, oftast av profitbegär men ibland fanns det faktiskt en historia att berätta, och Slasher-filmerna med sitt enkla upplägg blev idealiska för serieutgivning. Ovan nämnda Halloween, har fått inte mindre än 9 uppföljare, plus en remake (Remakes är något som kanske kommer i en framtida krönika, men nu lämnar vi dem därhän). Texas Chainsaw Masassacre har fått 3, plus remake.
Och när det väl fanns en mall att utgå ifrån så spottade marknaden ur sig orgier med blodtörstiga galningar som slaktade alla tonåringar i sin väg, med mer eller mindre lyckat resultat.
Den mall som karakteriserade dessa filmer har i sig själv kommit att näst intill införas som självklar i överlevnadsböcker, den mallen har satt standarden för hur vi ska bete oss när vi, mot förmodan, skulle komma att stå ansikte mot ansikte med en galning i hockeymask och machete, eller har en psykopatisk liten Leprechaun som smyger utanför husknuten. Filmserien Scream (1996 och framåt) som är en hyllning till genren, byggde upp hela sin story kring dessa ”överlevnadsregler”.
Några filmer till som roade oss och oroade våra föräldrar på 80- och 90talet är:
Friday the 13th (1981) filmen som gjorde hockeymasken till något som hör hemma i mardrömmar och som antagligen är den mest populära och karakteristiska filmserien i genren, har än så länge fått 11 uppföljare och en remake.
Terror on Elm Street (1984) gjorde barnamördaren Freddy Krueger till superstjärna och idol, tidigare hade skurken varit någon man avskydde och var rädd för, i och med Elm street-serien blev monstret nu istället hjälte, och många (däribland jag själv) höll tummarna för Freddy och hans klockrena slapsticks, hurrade när han slaktade alla störiga snorungar som kom i hans väg. En intressant aspekt är att även om filmerna kan ses separat, så finns det faktiskt en historia bakom som följer som en röd tråd genom hela serien. Fick 7 uppföljare, förutom kombi-slashern Jason vs Freddy, där Freddy tampas med Jason Voorhees från Friday the 13th-filmerna.
Childs play (1988) lärde oss att talande dockor till och från är besatta av andar från galna massmördare som är bevandrade i voodoo. Dessutom är dem väldigt svåra att ta kål på, trots deras litenhet. Fick 5 uppföljare.
Listan kan göras lång, men ovan nämnda är väl de mest kända. De monstruösa karaktärerna i ovan nämnda filmer har alla numer superstjärnestatus (till skillnad från dera offer som det går tretton på dussinet av) och säljs som leksaker, serietidningar och gud vet vad. Den lätta framtoning och enkla koncept har gjort filmerna lätta att ta till sig av pöbeln, men det finns alltid invändningar mot ”enkel” underhållning, finkultur kontra fulkultur. ” Snobbism” är ett spöke som genomsyrar de flesta kontexter och människor, och cineaster är inga undantag. Slasherfilm avfärdas alltför ofta som billig skräpkultur och värderas lågt av finsmakare. Men faktum är att hur mycket man vill avfärda genren som ”billig” så har alla dessa underbara psykopater kommit att ingå i den västerländska cinematiska kanon, ALLA vet vilka Leatherface, Jason Voorhees, Chucky, Freddy Krueger och alla de andra dårarna är. Detta faktum går inte att avfärda. detta gäller även snobbarna.
Men även om någon förkastar Terror on Elm Street eller Childs play som skit i jämförelse med fantasifulla Koreanska eller konstnärliga Japanska skräckfilmer, så kan du ge dig fan på att någon gång satt det en elva- eller tolvårig version av just den personen och stirrade oroligt på sina dockor och mjukisdjur och i fasa bara väntade på att leksaken i fråga skulle vrida på huvudet och säga: Hi, my name is Chucky. Do you wanna play?
Utvecklaren Naughty Dog är för tillfället en av de mest heta namnen inom dataspelskulturen just nu i och med jättesuccén Uncharted 2: Among Thieves, som rosats och hyllats av kritiker världen över samt även erhålligt ett flertal priser. Vad gemene man inte vet är att Naughty Dog har funnits ända sedan år 1986 och sedan dess lyckats skapa en del spel de förmodligen är en aning mindre stolta för. Ett av de spelen jag syftar på är det isometriska rollspelet Rings of Power (utgivet 1991) till Genesis/Sega Mega Drive. Det hela rör sig om en ung trollkarl vid namn Buc som på typiskt fantasymanér ska rädda världen typ, eller något och samla ihop 11 ringar av någon anledning som jag för länge sedan förträngt. So far, so good… Detta spel plågar dock mig fortfarande i mina drömmar och har ställt till med en del tandagnisslan och ångest för alla som har råkat utsättas för det. Varför då då? undrar säkert ni oinsatta… Jo, det finns flera aktiva faktorer inblandade. Faktum är att jag tror inte någon har klarat det, någonsin (Har inte ens hittat någon när jag googlat). Som sagt så rör det sig om ett tidstypiskt, primitivt 16-bits (ser ut som 8-bit) rollspel, komplett med slumpstrider och tillhörande utforskande, dungeons, pussel, städer m.m. Dock så gick något snett vad gäller svårighetsgrad. Du kan till exempel börja spelet och efter en eller två sekunder kan en drake eller en extremt stark fiende ha slagit dig ända till ”game over-skärmen”. Detta upprepas gång på gång. Ibland dör du till och med utan att få en vettig förklaring på det hela. Dock kan det ibland gå kanske 5 minuter utan att du sett röken av en fiende bara för att därefter bli överrumplad av en veritabel armé. ”Game over-skärmen” är förmodligen något du kommer att tillbringa minst lika mycket tid med som resten av spelet. Vad jag menar med det här är att balanserad svårighet helt lyser med sin frånvaro. Detta gäller även spelets pussel och dungeons som både lyckas rubba allt vad logik heter och samtidigt även framstå som i princip omöjliga på grund av spelets otroligt sega spelkontroll. Det verkar faktiskt ibland som att även spelkontrollen är slumpgenererad då huvudpersonen ibland får för sig att stå still i flera sekunder bara för att därefter ta 15 steg till exempelvis vänster (Detta gäller även spelets menyer). Spelet rankas förmodligen minst ca 7-8 på topplistan över världens uslaste spelkontroller. Som ni förstår så ställer detta naturligtvis till med en hel del problem. Ett annat sådant är även att hitta rätt personer och information i städer och liknande. Ett otroligt stort antal NPC´s finns men väldigt få har något hjälpfullt eller vettigt att säga. De flesta häver mest ur sig skämt om folk i utvecklarteamet, citerar Black Sabbath-låten ”Paranoid” eller bara ren och skär rappakalja (”Roses are red, violets are blue”) så efter ett tag ger man upp hoppet om att någon faktiskt ska säga något matnyttigt av en slump och börjar systematiskt fråga ut varenda jävel tills fingrarna blöder. Totalt sett är det textboksdefinitionen av motsatsen till ”användarvänligt”.
Onsdag:
Därefter blir det svenskutvecklade Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena från numera sorgligt insomnade Starbreeze studios. Spelet ifråga är egentligen två spel i ett och innehåller Escape från Butcher bay från 2004 med uppdaterad grafik och det nyare Assault on Dark Athena från 2007. Jag har under åren hört mycket god kritik angående dessa spel och berömmet visar sig vara välbefogat. Vin Diesel brummar fram såna där gutturala dräpande kommentarer som bara han kan och känslan av att spela en av hans filmer infinner sig på ett behagligt och långt ifrån krystat sätt. Riddick är precis så brutal som man kunde vänta sig och på något sätt är det riktigt mysigt att gå och bryta nacken av vakter, sticka in skruvmejslar i folks ögon och allmänt bara smyga runt i skuggorna och ge upphov till odödliga oneliners. Det är enligt mig här Riddick kommer till sin rätt, inte på bioduken. Mycket godkänt och kompetent.
Rymdsimulatorn X3: The Reunion. Att sväva i rymden lite planlöst har alltid tilltalat mig på något sätt. Detta har inget att göra med Thomas Di Leva utan känns bara allmänt spännande och talar till barnsliga drömmar om att utforska nya världar och känslan av att världen är oändlig och likaså ett mysterium. Ett av mina favoritspel i genren är och kommer alltid vara det enorma Star Control 2 (1992) där man bekantade sig med utomjordingar, upptäckte nya planeter och solsystem, samlade naturresurser som man handlade med på olika planeter och handelsstationer och eventuellt hade en och en annan shootout med sina uppgraderade och pimpade rymdskepp (Star Control 2 finns f.ö. att ladda ner gratis nu). Skitsamma, åter till X3: The Reunion. Kontrollerna funkar inte. Ingen lösning finns på mitt problem på något forum någonstans på hela nätet ens efter ett stort antal googlingar och felsökningar. Installerar om det och testar ett tiotal möjliga lösningar. Det funkar inte. Nada. Ingen rymd för mig. Spelar The Witcher och Borderlands tills jag får besök framåt kvällen som stannar kvar över natten.
Vad hände egentligen? Vi var som barn ständigt omgivna av pratbubblor och stilistiska onomatopoetiska ord som zack!!, ka-boom!!, pow, m.m samt diverse tecken med olika humörbetydelser. 
Och när det väl fanns en mall att utgå ifrån så spottade marknaden ur sig orgier med blodtörstiga galningar som slaktade alla tonåringar i sin väg, med mer eller mindre lyckat resultat.
Terror on Elm Street (1984) gjorde barnamördaren Freddy Krueger till superstjärna och idol, tidigare hade skurken varit någon man avskydde och var rädd för, i och med Elm street-serien blev monstret nu istället hjälte, och många (däribland jag själv) höll tummarna för Freddy och hans klockrena slapsticks, hurrade när han slaktade alla störiga snorungar som kom i hans väg. En intressant aspekt är att även om filmerna kan ses separat, så finns det faktiskt en historia bakom som följer som en röd tråd genom hela serien. Fick 7 uppföljare, förutom kombi-slashern Jason vs Freddy, där Freddy tampas med Jason Voorhees från Friday the 13th-filmerna.